Jobb, ambitioner och drömmar
Nu har jag kortfattat det hela rejält, men jag kan nog faktiskt hålla med henne en del. Jag tror för många idag kommer från familjer där allt är rätt bra ställt och där man kanske inte behöver anstränga sig överdrivet. Jag tror många klagar på att det inte finns jobb men i själva verket skulle dom aldrig söka ett städjobb även om det fanns. Jag själv har sån jävla hög arbetsmoral att det finns fan inte. Jag har bara arbetat på en fabrik som var det tråkigaste jobbet i hela världen men dom enda gångerna jag var sjuk från jobbet var när jag blev hemskickad direkt till läkaren för jag inte kunde stå på benen. Jag kände ansvar för mitt (för mig) obetydliga jobb, oavsett. Jag tror många i min ålder bara väntar på att få bli "förkylda och snoriga" så att dom kan få ringa in sig sjuka. Och det skulle aldrig falla mig in i att supa och gå till jobbet bakis. Jag vet inte varför, men är det något jag tar seriöst är det just jobb. Vilket jobb det än handlar om.
Jag tror många inte ens förstår vad det innebär att jobba hårt, inte ens jag själv och att framgång inte kommer av ett vanligt 9-5 jobb. Det krävs fan intelligens, kreativitet och hårt arbete för att lyckas. Det enda jag håller med Anna Anka om var när hon sa att hon inte tål folk som klagar men inte gör ett skit åt det. "Vill du lyckas, sitt då fan inte på din röv o klaga, jobba 13 timmar om dagen om det krävs", ungefär. Det är faktiskt så. Och man måste ta många skitjobb för att lyckas och jag tror det är bra. Jag tror man lär sig så och uppskattar det man har sen när man väl tar sig till toppen. Det ska inte vara lätt för det smakar inte lika ljuvligt då, eller hur?
Fan jag önskar ibland att jag inte hade drömmar. Jag önskar jag var en av dom enkla människorna som nöjde sig med den enkla vardagen. Då hade allt varit så mycket lättare. Men nu är det inte så, nu måste jag acceptera den jag är och försöka hitta rätt bland alla vägar jag ska ta. Så himla svårt att ha så stora ambitioner och vilja så mycket men ha lite erfarenhet. Jag bryr mig inte om pengar, bara om kunskap. Och då menar jag allvar för jag tror jag nästan hade svimmat av en praktikplats på en fet reklambyrå där jag bara kan arbeta med inspirerande och duktiga människor.
Om ni ändå orkat läsa ända hit haha, kan ni inte dela lite åsikter? anonymt om ni vill. Har ni stora drömmar eller nöjer ni er med det enkla jobbet, det första bästa? vet ni ens vad ni vill göra? Är det ni jobbar med nu ert drömjobb? Vore roligt o höra hur andra tänker :) God natt vänner.
Jag förstår verkligen vad du skriver om, det finns så många jävlar som slösar sin energi på att komma bort från jobbet och bara vara hemma istället för att vara ambitiösa och kanske klättra på stegen. Men det är bara för att de väljer ett 8timmars jobb som inte ger dem ett jävla skit och de är inte uppfostrade till att vara tacksamma över att ha ett jobb. Istället ska man vara bitter och bara tycka att helgen, där man får supa ner sig, är det bästa som finns.
Om jag hade varit en sådan människa så hade jag fan skjutit mig själv. Jag älskar att ha ambitioner även om man inte vet vart man ska lägga ner sin energi på. Men man vet ändå att man vill någonstans, man vill se saker och göra någonting som betyder åtminstone för en själv. Därför tycker jag att du borde vara stolt över dina drömmar för du är ingen girig människa mirre, du vill bara mer för dig själv:)
Vilket sammanträffande att jag klickar mig in till din blogg och du skriver precis det jag var på väg att skriva på min blogg. Jag är precis likadan, kan inte nöja mig, vill alltid ha mer! Då allt känns tungt önskar jag att jag slutade ha så mycket drömmar och framförallt så mycket hat mot mig själv. För det måste vara en sorts hat eller kärlek man har mot sig själv som driver en.
Jag avundas inte människor som har ett jobb på ett äldreboende och faktiskt är lyckliga med det. Utan jag avundas de människor som läst höga, akademiska utbildningar och som har ett välförtjänt jobb. För jag vet att de har kämpat sig något otroligt dit. Just det gör att jag kämpar, att jag har ambitioner till att bli professionell i mitt yrke (psykolog eller läkare). Men i många fall önskar jag att jag kunde nöja mig med ett jobb på maxi.. fast som du säger; så är inte fallet!
