..när vi satt i bilen i de småländska skogarna åkte vi förbi ett litet fult fyrkantigt hus. I fönstren var det levande blommor, blommiga tunna gardiner och lampor med gamla lampskärmar. Sådär som bara gamla har och som de har haft i flera års tid. Jag tänkte att det där kanske är jag i framtiden. I det där huset, med man, utan man vem vet. Just då blev jag så glad att jag satt i en bil med mina vänner. Claudio körde fort och hans rumänska musik pumpade så högt att baslådan kändes in i hjärtat. Jag blev så glad över min 22 år och de återstående åren av min ungdom och mitt liv som kommer ge mig många minnen att le tillbaka åt när det är jag som sitter i det där huset.

Ungdomen, finns det något bättre? Det låter konstigt men det är något riktigt skönt med att festa hårt, bara sova i några timmar och vara bakis. När kan man bete sig så oansvarigt senare i livet? När kan man ha tid att tycka att bakissöndagar är slappa och illamåendet är värt det för att gårdagen var så brutalt galen. Jag bor i korridor och på något sätt är det ändå fint att irritera sig på att dela kök med människor man inte själv valt. Det är underbart att gå ihop med de man gillar i korridoren, lyssna på hög musik varje lördag när man lagar mat och bli taggad inför kvällen. Ännu underbarare att bo med sin bästa vän och sno igredienser från alla och göra världens smaskigaste kladdkaka (som jag och fatte gjorde ikväll). Nu ligger hon i min säng och väntar på att jag ska bli klar med denna text. Bara hennes närhet gör mig trygg och glad. 

Det jag gör nu, ikväll och nästa helg kommer jag inte kunna göra senare i livet, inte ens efter detta studentåret. Varje stadie i livet har sin charm för upplevelserna skiljer sig från vad du gjort tidigare och vad du kommer göra i framtiden. Varje stadie formar mig till den jag är när jag sitter i det där huset och inte vill renovera för jag inte kan förstå vad det är för fel på de där tapeterna jag haft sedan pensionen.