Idag pratade jag med en vän vars pojkväns bästa kompis fått leukemi som han kanske inte kommer klara sig levande ur. Så idag uppskattar jag mitt liv extra mycket. Jag är tacksam för min och mina näras goda hälsa och för att det här livet hittills varit så givande för oss (speciellt min familj).
När jag var liten hade jag väldigt svår astma, jag nästan bodde på sjukhus där apparater hjälpte mig att andas. Det var enbart därför min mamma på egen hand tog mig och min bror till Sverige under kriget. Varje gång jag röker nu brukar jag ha skuldkänslor. Jag tänker på allt hon fick klara sig igenom när hon bara var 24 för att jag skulle få ett värdigt liv. Jag har verkligen ingen lungkapacitet och saken blir inte bättre av att min morfar dog i lungcancer. Jag måste skärpa mig, tillochmed min doktor blir halvt rasande när jag påpekar att jag röker. Jag måste tänka på min fina mamma varje gång jag blir sugen på en cigg, tänka på hennes kamp för min hälsa så jag kan uppskatta den lite mer. Jag älskar fan livet! fan vad underbart det är att vara frisk och ha alla möjligheter i världen att bli den människa man vill vara. Jag älskar min familj så oerhört och mina närmaste flickor som är som min andra familj. Jag är så glad att jag inte riskerar att förlora någon av de fina människorna i mitt liv på ett långsamt och plågsamt vis, utan att kunna göra något åt det. Men man vet aldrig när det kan vända så jag känner att jag verkligen måste vara tacksam för allt. Livet är så fint på alla sätt, det är en gåva.