Är det något som gör mig riktigt förbannad är det själviska föräldrad. Människor som har tänkt eller redan har barn men som fortfarande tänker på sig själva i första hand. Alla är vi barn till någon och när man har problem, vem är då man i första hand tänker på att vända sig till? vem är tryggheten? jo föräldrarna. Att inte kunna ha den möjligheten måste vara fruktansvärt som barn. Visst kan det göra en stark att klara sig själv men är motgångarna värda det? Man blir minst lika stark som att ha föräldrar vid sin sida som vägleder dig rätt, som säger att du klarar allt när du tvekar och som alltid finns där för att du ska utvecklas som människa. Jag vill verkligen tro att något som att föda en ny människa till världen ska göra en till en mer förstående och ödmjuk människa men ibland har jag så fel.

Grejen är den att ni kanske inte riktigt vet vad jag pratar om nu men man vet ofta inte att man har själviska föräldrar förrän man träffar andra barn vars föräldrar ger de all tid, pengar och kärlek i världen. Och man vet ofta inte hur lyckligt lottad man själv är förrän man hör eller ser bekanta i sin omgivning som inte kan vända sig till sina föräldrar eller förvänta sig något från de överhuvudtaget.

Jag kom bara att tänka på detta eftersom jag pratat med Fatima hela natten om en bekant till oss som skulle följa med sina föräldrar till USA. Men hennes bil gick sönder och hon behövde använda sina semesterpengar till lagningen och hennes pappa vägrade ge henne eller ens låna henne pengar så att hon kunde följa med dom på semestern. Hon studerar samtidigt som hon jobbar då och då vilket gör att det tog månader att spara ihop några tusen som ni kanske förstår. Har han som far inget jävla hjärta eller? ingen längtan efter att få umgås med sin dotter? "jahopp men då blir de ju inget Florida för dig" hade han bara klämt ur sig. Kom inte o påstå att man måste lära sig att ta hand om sig själv för ingen människa lär sig det genom att känna sig oönskad av sina föräldrar. Det gör en enbart sårad vilket hon också blev.

Mina vänner skrattar jämt och säger att de inte kan se mig ha barn. Men grejen är den att min rädsla är att vara för självisk och bli en sådan förälder som jag beskrivit ovan. Det är verkligen fult på alla sätt. När jag blir mamma kommer jag vara så redo att satsa allt på en annan människa. Jag vill vara precis så givande och osjälvisk som min egna mamma, absolut ingenting är svårt för henne att göra för mig och min bror. Oh hon är så bäst, jag vill verkligen vara allt som hon är för mig. Att jag bara irriterar mig på något sånt här redan nu säger väl ändå att jag är på rätt väg :)
God natt!

If you love something, set it free; if it comes back it's yours. if it doesn't, it never was.

Ibland känner jag mis så besviken för att jag inte fick min tid när jag bad om det. Tid att bara samla tankar, känslor och energi. Då hade jag kommit tillbaka för längesen. Det vet jag. Men istället kvävdes jag långsamt på allt.

Grejen är ju den att jag egentligen inte ville ha det såhär. Jag älskar att vara själv och jag älskar att vara självständig. Men jag älskar också kärlek och att omge mig själv med människor jag älskar. You were my best friend. I miss you, I miss us.

Fatima sitter och pratar om hur gärna hon vill bli fadder eller göra annat för att hjälpa barn i u-länder. Då säger S
- mäh det finns barn som har det svårt i Sverige också!
Well S, Förlåt för mitt intresse för världen utanför sveriges gränser men sista jag kollade låg det inte någon hemlös pojke utanför min trapphusdörr och andades lim i en påse och hans syster var inte en prostituerad 12-årig flicka. Jag undrar, vad exakt menar hon att man ska göra för de fattiga barnen i Sverige? var finns de någonstans? Barn i Sverige har rättigheter och de har möjligheter till en hel del hjälp av samhället. Jag kan bli helt rosenrasande av såna här typiska svenska själviska kommentarer. Folk som enbart bryr sig om sin kultur, saker som berör de själva och deras liv. Vi måste hjälpa svenska barn föörst gnäller hon till min vän mycket besviken och desperat, ja vem fan bryr sig om trafficking, barnsoldater och att barn dör i andra länder?
Jag kan fan garantera er att en hel del av svenskarna inte ens vet att tsunamin år 2004 var så omfattande att den täckte dlera länder i Asien. Den enda information media har försett oss med är Thailand - svenskar, det är det enda vi bryr oss om. När Linda Rosings dokusåpa börjar sändas kommer den va på aftonbladets löpsedel fler gånger än någon bombning i Gaza någonsin varit.

Ibland blir jag verkligen glad att jag inte är som vissa människor. Ibland blir jag riktigt glad att jag inte sitter här och tycker att man enbart ska hjälpa barn som har det svårt i Bosnien (som faktiskt är ett krigsdrabbat land). Och believe me, där finns det barns som på riktigt inte har någonstans att vända sig när de behöver hjälp.

För att komma tillbaka till det jag nämnde först. Fan vad jag längtar till jag får ett jobb så jag kan skänka pengar, bli fadder eller göra något för de barn som inte haft möjligheten att växa upp i ett rikt land som mig. Jag tycker det är vår plikt i västvärlden att hjälpa till, vi borde inse hur lyckligt lottade vi är. Men tyvärr tar vi allt för givet. Världen vore en så mycket rikare plats på alla sätt om alla vuxna i västvärlden insåg hur lite av våra pengar som är så mycket för dom.

When I love you
It's so untrue
I can't even convince myself
When I'm speaking
It's the voice of someone else

Oh it tears me up
I tried to hold but it hurts too much
I tried to forgive but it's not enough
To make it all okay

You can't play on broken strings
You can't feel anything
That your heart don't want to feel
I can't tell you something that ain't real

Nu: Är i kalmar nu. Packar upp och lyssnar på den här fina låten, helt klart en ny favorit. Älskar texten!