Hej vänner. Jag sitter och lyssnar på lite coldplay och kliar i ögonen som fortf är sminkade. Ännu en natt då jag skiter i att ta bort sminket. Vill bara slänga in lite tankar i bloggen innan jag lägger mig.

För flera år sen på en fest såg jag en tjej som var så vacker, som en docka. Men hon var möjligtvis kanske den mest tråkiga människa jag någonsin träffat, den tråkigaste människan som kan infinna sig på en fest. Hon var en sån oinspirerande flicka som man kände att man bara ville gå fram och skaka om, skaka liv i.
För några dagar sen såg jag henne igen. Jag reagerade på hennes skönhet igen, visste att vi träffats förr. När jag kom på var, hur och när jag träffat henne och hur hon var, var hon inte alls vacker längre. Jag vet inte om det är möjligt att vara vacker med en sådan personlighet, eller snarare brist på personlighet. För mig går det inte.
Man brukar säga att insidan ger utsidan sin glans och hon är ett levande exempel. Ytan hade ingen glans alls som hos de människor jag finner innerligt vackra. Som hos de med karisma och en glöd i ögonen som gör att man inte ens ser bristerna i deras yttre. Det jag vill komma fram till är väl att vissa föds med ett yttre som ser ut att stråla, andra föds med en personlighet som gör att de strålar.