Ibland avundas jag er. Er som vågar ge ert hjärta till någon redan efter två veckor. Oftast tycker jag det är helt galen men ibland är det fint att chansa. Speciellt i Kärlek. Jag chansar i kärlek, men inte alls som ni. Den extrema realisten i mig låter mig aldrig falla för någon med en gång. Realisten begraver känslorna långt och djupt ner i hjärtat tills jag så småningom måste släppa efter. Eller tills min hjärna och magkänsla säger mig att det är okej. För det är de som är grejen med mig, jag lyssnar på min hjärna mer än hjärtat. Just därför har jag aldrig blivit sviken, sårad eller chockad över hur folk i min närhet beter sig. Jag tänker mig fram och förväntar mig aldrig speciellt mycket. Att följa hjärtat och bara slänga sig in i ett förhållande utan att ens känna varann ordentligt skrämmer mig. Hur vågar man det? undrar jag alltid.
Men samtidigt följer jag hjärtat och gör saker som gör mig lycklig djupt inombords. Jag ger mig in på saker helhjärtat med andra ord. Jag tror det är därför jag aldrig får ha några tvivel om det jag ska ge mig in på, såsom ett förhållande. För gör ja det med hela själen och allt går i kras. Då går mitt hjärta sönder i många fler bitar än dens som förlorar någon de precis lärt känna.
Det handlar nog om balans. För om man enbart handlar enligt hjärtat lär man bli en impulsiv person som ständigt blir sårad och som lever i en känslosam berg och dalbana. Men tänker man för mycket innan man gör sina val blir livet enformigt och helt utan glöd.